För 23 år sedan startade Christel Johansson eget och öppnade salongen Agaton Sax. Då i ett hål i väggen, och nu i en stor fantastisk lokal i ett k-märkt hus på Östra Långgatan. Idag träffar vi henne på salongen och pratar hårtrender genom tiderna, framtidsplaner och hunden Pluto som blev ett signum för hela salongen.
Hej Christel! Hur kommer det sig att du öppnade Agaton Sax för 23 år sedan?
- Jag jobbade som anställd i två år direkt efter skolan, och då fanns inte samma krav på lärlingstimmar som det finns idag. När skolan var slut så var man färdig frisör helt enkelt. Min dåvarande chef var föräldraledig så jag var mycket själv på salongen, vilket fick mig att tänka på att jag kanske ska öppna eget eftersom jag redan tog så mycket ansvar. Min dåvarande pojkvän var också väldigt pushade, så jag får tacka honom för det. Jag är jätteglad glad för att jag vågade. Det har resulterat i fantastiska år med fina kollegor som har arbetat med mig på Agaton Sax nästan lika länge som jag själv har gjort.
Det låter som ett fint betyg på din salong om dina kollegor arbetat där så länge. Vad är det som gör att ni trivs så bra ihop tror du?
- Ja, jag hoppas det är ett kvitto på att alla trivs. Mina kollegor som arbetar här är egna men hyr in sig här på Agaton Sax. Det är vanligt i frisörbranschen att man hyr in sig på en salong i stället för att vara anställd hos någon. Men vi jobbar verkligen tillsammans och är ett starkt team. Tillsammans sätter vi upp gemensamma mål och hur vi ska nå dit. Det är viktigt att alla får igenom något av sina önskemål. Vi är alla väldigt noga med våra kunder och månar verkligen om allihop. Vi har samma synsätt för hur vi ska ta hand om våra kunder och det är nog en av anledningarna till att vi trivs ihop.
Ni har ju inte bara varit människor som ”arbetat” här. Ni hade också hunden Pluto här under många år.
- Ja, vi hade vår stora vit/gråa hund Pluto som alltid var här. Det var inte så vanligt med hund på salong i slutet på 90-talet så det blev en del skriverier om det i början. Han blev nästan ett signum för salongen och det var han man förknippade Agaton Sax med. Det fanns kunder som kom hit bara för honom. En gång var det en kund som ringde och sa: ”Jag vill gå till frisören som har den stora fluffiga hunden. Jag vill gå dit för hundens skull”. En annan gång hade vi en kund som satt och gjorde sina naglar och helt plötsligt flög hon upp från stolen och skrek: ”Den rör sig!”. Hon trodde att det var en stor vit matta som låg på golvet. Det är lite roligt! Tyvärr gick han bort förra året, och salongen har inte känts helt hundra utan honom här.